Den queerinspirerade kritiken av tvåkönsnormen är en återvändsgränd. Hur ska vi kunna jobba mot diskriminering om vi inte längre kan beskriva oss som kvinnor och män, skriver bland andra Olof Edsinger.
Det har knappast undgått någon inom svensk förskola och skola att det är normkritiken som är det stora nya i Sveriges skolväsende. Den form av normkritik som vi möter hos aktörer som RFSL och RFSU har sina ideologiska rötter inom queer-rörelsen. Den betraktar könet och identiteten som något flytande, och motsätter sig allt tal om normalt och onormalt. Inte minst den så kallade tvåkönsnormen – att huvuddelen av mänskligheten kan delas in i två kön – utsätts för hårdföra angrepp.
I DO:s dokument Lika rättigheter i förskolan får vi exempelvis ta del av tips och råd kring hur man som förskolepedagog ska undvika att upprätthålla och befästa tvåkönsnormen bland barnen. Till förslagen hör sådant som att se till att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten.
Läs mer HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar