Dagens Nyheter

1 feb. 2013

Nyhetsflödet fredagen den 1 februari

Särkönad?
- Annika Borg på Kristen Opinion - "Häromdagen fick jag veta att jag lever i ett ”särkönat” äktenskap. Jo, biskopen i Skara, Åke Bonnier, beskriver faktiskt det hela så på sin blogg. Våra mänskliga relationer är således särkönade eller samkönade. Fast redan här blir det lite knepigt, queerteoretiskt sett. För vad gör vi med hen och könet som konstruktion? Sär-, sam – och henkönade? Det är inte lätt att hänga med så att det blir rätt.
Söker man på ordet ”särkönad” så dyker olika faktasidor om blåmusslor upp. I SAOL går inte ordet att finna och inte heller i de synonymordböcker jag konsulterat. Men efter en stund finner man faktiskt även kyrkliga diskussioner om vigslar. Det är vi och blåmusslorna liksom
."

Palestiniernas eget fel att de inte har en stat
- Sändaren - "Att en palestinsk stat inte existerar beror i grund och botten på de palestinska araberna själva. De har aldrig någonsin tolererat staten Israel med massivt stöd av alla diktaturer i regionen. Fem arabiska grannar angrep Israel samma dag som staten bildades. Basfakta som världssamfundet bortser ifrån. Ironiskt nog är Israel den enda staten i Mellanöstern som aktivt stödde en palestinsk-arabisk stat genom att acceptera FN:s delningsplan och win-win. På 90-talet fick Israel dela fredspriset med den part som ville utplåna sin presumtiva granne. Norska Nobelkommittén har galghumor."

Vad händer i predikstolen?
- Tommy Dahlman i Världen idag - "Vad lägger man tonvikt vid i en svensk predikan idag? Att den skall vara teologisk korrekt. Och det är de nog sammantaget också. Vad predikanten säger är regelrätt, i och för sig. Det mesta står stadigt, teologiskt bedömt. Men ändå kan helheten vara sorgligt missförstådd, andefattigt och opersonligt. Predikningar kan ibland smaka som massproducerad mat, tillrett i storkökens ljumma vattenbad. Redningen är oklanderlig och direkt tagen från kokboken men saknar den hemlagade och personliga smaken. Korrektheten hjälper inte när en predikan är utan ande, utan nerv, utan salt och utan dynamik. Då blir en predikan en guldnyckel som inte passar låset. Haspen är nämligen människans sinne, det oroliga, splittrade. Hennes innersta väsens trassel.
Kravet på teologisk vederhäftighet får vi aldrig tumma på, då är vi snabbt på ödesdigra stickspår. Men det är inte nog. Predikningar får inte bli; andefattig korrekthet, akademisk självtillfredsställelse, överförsiktig rundhet – det blomstrande ingenting! Men vi skall predika så att vi smälter det förhärdade, väcker de sovande, överbevisar de tvivlande, samlar de kristna, vänder de pilgrimströttas ansikte mot Jerusalem och tröstar de bedrövade så att de lättare kan bära sitt kors från kyrkan än till kyrkan. Den dåliga predikan är den tråkiga. Den sviker människan. Den är inte släkt med evangeliet. Men för all del: Motsatsen är inte den underhållande. Det är nästan lika illa. Att använda för stora ord. Att ljuga. Att briljera. Den tråkiga predikan. Den underhållande predikan. Båda är lika bristfälliga, lika släktlösa med evangeliet.
"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar