- Dagen - "Fem månader efter terrorattacken där 148 människor mördades står skolan i Kenya tom.
Det har gått fem månader sedan terrorattacken på universitetsområdet i Kenya. Den somaliska islamistiska terrorgruppen Al-Shabaab säger att man låg bakom attentatet, där elever tvingades recitera Koranen. De som inte kunde det sköts. Bland eleverna fanns 24 bedjande elever, som börjat sin dag med en morgonandakt. De sköts också.
Nivette Dawod har besökt området, och skriver på sr.se om spåren efter terrorattacken. En av byggnaderna, Elgon, som tidigare var ett hem åt 360 studenter, står nu tom. Porten är låst. Men skotthålen, stora som handflator, finns kvar.
Gärningsmännen, fyra eller fem till antalet, var maskerade och bar Ak-47:or. Vid universitetet fanns vid tiden för attacken 800 studenter. Omkring 600 av dem lyckades fly. Biträdande rektorn Hussein Golicha är fortfarande rädd, säger han."
Mitt färgstarka andedop
- Christian Mölk i Inblick - "Berättelsen om mitt andedop börjar i Israel för 15 år sedan. Min syster hade farit ner till en kibbutz i Israel och där mött en glad hop med andefyllda sydafrikaner som brann för Jesus. De bad för henne och hon blev andedöpt och fick sitt liv förvandlat från mörker till ljus. När hon väl kom hem ett år senare hade hon brutit med sitt gamla liv och ville hitta nya vänner i kyrkan. Hon tjatade på mig att följa med men jag stretade emot och svarade ärligt men möjligtvis en aning ogenomtänkt: “Jag tänker inte hänga med till kyrkan, jag är ju redan kristen!”
Jag hade nämligen växt upp i en kristen familj, men aldrig riktigt levt ut min kristna tro. Om någon frågade om jag trodde på Gud så svarade jag naturligtvis ja, men mycket mer än så pratade jag aldrig om min tro. Min syster fortsatte dock att tjata på mig och ville inte bara att jag skulle följa med till kyrkan, hon ville även att jag skulle bli “döpt i den helige Ande”. Mitt svar blev (som ju ter sig en aning ironiskt med tanke på att jag idag är pingstpastor): “Nej, jag vill inte bli som de där pingstvännerna som bara pratar om Jesus hela tiden!”
Under två veckors tid brottades jag mycket med den här frågan. Jag förstod innerst inne att det var Gud som kallade på mig, men jag var inte säker på om jag ville svara ja på hans kallelse. Att bli en aktiv kristen fanns liksom inte på världskartan i mitt då 18-åriga liv. Men ju längre tiden gick desto starkare upplevde jag hur Gud tog mig i kragen och långsamt men säkert drog mig till kyrkan. Gud verkligen insisterade på att jag skulle dit, något som förvånade mig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar