- Erik Helmersson ledarskribent i Dagens Nyheter - "De kallas assyrier, armenier, kaldéer och melkiter. De kommer från länder som Irak och Syrien, där de hållit till i nästan 2 000 år. Nu står de kristna minoriteterna i Mellanöstern inför valet att låta sig underkuvas eller dö.
Under Saddam Husseins dagar fanns som mest 1,4 miljoner kristna i Irak. Krigen och förföljelsen utförd av extremister som IS har begränsat antalet till 260 000. Inom fem år kan kristendomen vara bortrensad från Irak, om vi inte ser ”avgörande ingripanden” från omvärlden....
I oktober 2011 skrev den danske journalisten och författaren Klaus Wivel ett öppet brev till landets nye utrikesminister, Villy Søvndal. Wivel undrade vad ministern gjorde för att uppmärksamma de tusentals kristna som lämnade Egypten, där förföljelserna eskalerade i den arabiska vårens spår. Wivel fick inget svar. Då gav han sig i stället ut på en reportageresa till regionen, som mynnade ut i boken ”De sista kristna” (Marcus förlag, 2015).
Ett syfte var att förstå varför inte Søvndal tycktes bry sig om de kristnas situation. ”Varför denna tystnad, denna brist på empati och förfäran?”, undrar Wivel. Samma fråga, varför, ställer de kristna som han möter i regionen. Och jag undrar också. Men jag är säker på att en del av förklaringen ligger dels i många arabiska regimers ointresse av och ibland fientlighet mot kristna, dels i västliga politikers eviga känsla av postkolonial skuld.
Anta att bekännare av någon annan religion utsattes för samma massiva förföljelse som de kristna. Hade då lika lite gjorts, tystnaden varit så kompakt, beslutsfattarna så upptagna med annat?"
- Jens Christian Brandt i Dagens Nyheter - "På fredag inleds allhelgonahelgen och Sveriges kyrkor fylls av vana och ovana besökare som vill minnas sina döda. Katarina kyrka på Söder i Stockholm är en av Sveriges mest välbesökta. Jens Christian Brandt tror att det beror på att man här tar Gud på allvar....
Sakta klarnar bilden. Om jag först tänkte att tillströmningen till Katarina framför allt är en reaktion på tidsandan därute, på det stora vakuumet i fastighetsmäklarnas och gentrifieringsivrarnas värld, misstänker jag nu att lockelsen också ligger i att just de här mässorna kännetecknas av ett helt annat allvar än vad man annars förknippar med Svenska kyrkan. Den lite veliga ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”-mentaliteten har i Katarina ersatts med ”Fader vår” i den gamla ordalydelsen, stränga påminnelser om att även ”den bildade medelklassen på Södermalm” är förgänglig och Kierkegaardcitat.
Folk kommer hit, för att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud. Och att kristendomens centrala budskap inte kan omtolkas eller bortförhandlas. Som om andakten härinne vuxit fram ur en insikt att det i en helgarderad tid måste finnas ett fredat rum där ingenting relativeras och där ord som ”kärlek” och ”nåd” fortfarande bevarar sin ursprungliga lyster."
- Fra Björn O. Hansens blogg - Les HER.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar